BB-hotellet

Om allt har gått bra efter en förlossning på Södersjukhuset får man komma till BB-hotellet. BB-hotellet, eller Patienthotellet som det egentligen heter, känns i princip som ett vanligt hotell (kanske inte så jätte fancy) men med skillnaden att barnmorskor traskar in i rummet lite då och då. Skulle man ha några frågor eller behöva hjälp är det bara att ringa på telefonen. Under tiden man ligger här kontrollerar de att allt ser bra ut och att man kommer igång ordentligt med amningen.

Som förstföderska brukar man få stanna i två nätter. Vi kände dock att det skulle vara skönt att få komma så vi åkte hem redan dagen efter. Vi hade ett återbesök inbokat på två dagar senare så man kände sig inte helt utelämnad.

Förlossningen – Del 2

När vi staplar in på Södersjukhuset 20 över tre på natten känns det väldigt skönt att vara där. Rummet var dock inte helt klart så vi fick vänta i köket i en halvtimme.

När vi väl fick rummet var det dags att få igång lustgas och beställa in epidural så fort det bara gick. Timmarna sedan var mest en väntan men tack vare ryggmärgsbedövningen hade inte Kim ont. Vi lyckades både få några minuters välbehövlig sömn.

Klockan fem gick vattnet tillslut men vår lilla bebis var fortfarande inte riktigt redo. Vid tiotiden började värkarna avta lite, vilket tydligen kan ske p.g.a. ryggmärgsbedövningen. Då satte man in extra värkstimulerande dropp för att skynda på förloppet. Efter ca. en timme med dropp satte så väl krystvärkarna igång och kl 11:55 var vår Zoe född.


Efter vikt och längd kontrollerades (3620 g och 51 cm) så kom såklart den mytomspunna mackan in. Och ja, den var jävligt god!

Förlossningen – del 1

Vad passar väl bättre än att starta den här bloggen med en förlossningsberättelse. Det är ju först efter förlossningen som man faktiskt kan kalla sig pappa och därmed ha en pappablogg!

12 september – ca 16:00:
Jag är på jobbet och pratar med Kim i telefon och hon säger att hon har haft lite värkar sedan kl tre. Vi hade planerat att ta en promenad till hennes brorsa i Enskede men bestämmer oss för att strunta i det. Några minuter senare får jag ett SMS där hon säger att hon tror att slemproppen har gått. På jobbet har vi bettat om datumet och kollegan som hade satsat på den 13 september börjar ana vinst.

När jag kommer hem till oss i Hammarby Sjöstad har Kim pratat med förlossningen som säger att det är helt normalt så vi avvaktar och håller koll på intensiteten på värkarna.

12 september – ca 19:00:
Kim pratar med förlossningen igen då hon är osäker på om vattnet kanske kan ha gått. Förmodligen är det bara slem som fortsätter att komma men de ber oss ändå att åka in för att kolla.

När vi kommer till Södersjukhuset får vi vänta ca 30 minuter innan vi får träffa en barnmorska. Det verkar vara rätt mycket att göra men hon säger att det är en rätt normal kväll. Efter en undersökning visar det sig att vattnet mycket riktigt inte hade gått men hon var öppen två cm. På mig låter det då som att det är på gång men barnmorskan skickar hem oss med orden: ”Ja, vi kanske ses då om några dagar”.

12 september – ca 20:30:
Vi hinner inte komma mer än hem och börja fixa middag innan värkarna börjar sätta igång ordentligt och hon var tvungen att pausa ätandet under tiden en värk pågick.

12 september – ca 23:00:
Kim ringer igen till SöS då värkarna gör väldigt ont. För att orka genomlida dem vandrar hon runt i lägenheten. SöS ställer de vanliga frågorna om hur lång tid det är mellan etc och samtalet slutar med att de ber henne ta alvedon och duscha,  vilket hon såklart redan hade gjort.

13 september – ca 01:00:
Efter två timmar av stånkande i lägenheten börjar Kim tröttna och ringer till förlossningen igen. Men nu är det tydligen fullt i hela Stockholm. Hon lägger även till att det är fullt i Uppsala. Eventuellt kunde vi få komma till Huddinge. Kim var dock väldigt tveksam på om hon skulle orka sitta 20 minuter i en taxi när hon måste upp och gå var tredje minut för att orka smärtan. Vi ombeds att vänta ett par timmar till och se om det skulle öppna upp sig en plats åt oss.

De närmaste timmarna är rätt så stressiga. Dels för att Kim har så ont och man tycker väldigt synd om henne. Och dels för att man inte vet hur snabbt sånt här brukar ta, kommer man hinna in till sjukhuset när värkarna blir tätare. Kim är dessutom orolig för att hon inte ska hinna få en epidural när hon kommer in. Mitt jobb blir att sitta och klocka värkarna och räkna ner tiden tills vi kan ringa och kolla om det finns någon plats. Jag laddade ner appen Time for baby som var rätt bra tycker jag.

13 september – ca 03:00:
Kim ringer igen och nu säger de att några snart är klara så vi kan få komma in till SöS nu. Jag bokar en taxi, plockar med babyskyddet och väskan och så åker vi. Kim lyckas tima det så bra att en värk kommer precis när vi kommer ner på gatan som hon då kan gå igenom. Vi hinner sedan åka från Hammarby Sjöstad till Södersjukhuset innan nästa värk kommer. Chauffören måste ha kört fort.